Historia

 

1833 kom en 53-årig köpman och tulltjänsteman från Visby.
Hans namn var Johan Wilhelm Fåhræus.

Han var en mycket klarsynt man som utnämnts till tullkontrollör och skulle arbeta i Ystad. Eftersom han kom från Gotland, där det ju fanns liknande lätt antändlig bebyggelse och undermåligt brandväsende, hade han tidigt börjat arbeta för en frivilligorganisation.

Natten den 23 oktober 1838, samma år som Växjöbranden, vilken orsakade att omkring 700 människor blev hemlösa, började trumslagarna trumma på Stortorget i Ystad och straxt efteråt hördes tornväktaren låta som en galen valross. En röd lykta hängdes ut i östlig riktning och stora kyrkklockan dånade. Katastrofen var nära! Det hade tuttat på i dubbel bemärkelse vid Revhusen, fiskeläget ute vid "Världens ände".

Denna händelse gjorde att Fåhræus fick gehör för sina idéer. Men ingenting konkret hände förrän den 1 april 1839 när stallet vid Stora Östergatan och Teppgränd stod i ljusan låga.

Nu gjorde Johan Wilhelm Fåhræus slag i saken. Den 14 april 1839 bildade han en sjumannakommitté som bestod av handlaren Lars Andreas Cronholm, handlaren Fritz Hemberg, boktryckaren J. Österberg, smedmästaren Christian Otterström, bryggaren P. Swensson och Axel Wilhelm Bolinder. Snabba beslut fattades

Den 29:e var saken klappad och klar. Ystads Frivillige Bergnings-Corps med Fåhræus-organisationsplan som grundlag var bildad. Fåhræus valdes till chef och Axel Bolinder blev sekondchef. 128 namn finns med på listan över medlemmar vid starten. Stiftelsedagen bestämdes till torsdagen den 19 september 1839, klockan 3 på eftermiddagen. Det blev pompa och det blev ståt.

Stortorget var sprängfyllt med folk. Musikkåren som anställts, spelade av hjärtans lust. Corpsen var uppställd med chefen Fåhræus och sekondchefen Bolinder, prunkande i plymerade hattar, likt påfåglar. Borgmästaren Tage Sylvan liksom kommerserrådet Carl-Martin Lundgren var naturligtvis där.

Fåhræus döttrar hade broderat en röd och en vit sidenfana med guldtråd som överlämnades till kåren. Som tack för arbetet fick de var sin juvelring av FBC tillsammans värda 66 riksdaler och 32 skillingar och man ler litet då det nogsamt finns beskrivet att ringarna inte belastade kårkassan. Frivilliga mannar i en frivillig kår gör naturligtvis en frivillig insamling till de sköna damerna.

 

För att förstå vad Ystads Frivillige Bergnings-Corps är så behöver man veta litet om hur staden såg ut på 1800-talet.

Det fanns ingen elström. Alltså fanns inte någon elbelysning heller. Staden var mörk på kvällar och nätter. Thomas Alva Edison, som uppfann glödlampan, föddes inte förrän 1847 och då hade Bergnings-Corpsen funnits i åtta år. Ljus- och värmekällor fortsatte följaktligen att vara levande ljus, fotogenlampor och öppna brasor, ännu i många decennier.

Borgarbrandkåren som inte var det bästa av brandförsvar, levde under mycket svåra förhållanden. Utbildningen var medelmåttig. Brandmännen hade dåligt betalt. Staden var i behov av förstärkning. Så när Corpsen väl var bildad hade åtminstonde brandförsvaret fått ett kraftfullt tillskott av raska män. FBC hade dock ingen eldsläckningsfunktion. Men de var stiliga och pålitliga!

Formen på uniformen kan te sig speciell. Långrockarna, man kallade dem blousar, var vita, men förblev sannolikt inte vita så länge. Varför de var vita kan, gissningsvis vara att det var den färg som syntes tydligast i mörkret. Man får inte glömma bort att det, som tidigare nämnts, inte fanns någon gatubelysning i staden. Det var i stort sett kolsvart. Hattarna med sina breda, raka brätten och rund kulle var tillverkade av styv filt, målade i compagniefärgerna och lackerade. Runt magen ett kraftigt läderbälte med fästanordningar för diverse redskap, t. ex. yxa. Över den högra axeln hade man en repslinga. Den här repslingan är en mycket listig knop. Det gäller att vara flink i fingrarna när man skall åstadkomma den, men funktionen var excellent.

FBC hade alltså ingen eldsläckande funktion och inte heller någon brandspruta. Men 1850 hände något stort. Dåvarande Corpschefen Peter Christian Lamberg hade till Corpsen bjudit in en namne, grosshandlaren Peter Christian Berghman som tillhörde den fina kretsen av stadens äldste, till ett möte den 19 november 1850. Årsmötet som på grund av kolera i staden måst uppskjutas två månader, hölls i Knutssalen i gamla rådhuset.

 

 

 

Man började mötet med att konstatera att medlemmarna sett till att en bastrumma blivit betald och att handlanden Per Moberg utan uppdrag införskaffat också två mindre trummor, med vidhängande trumslagare. Han älskade nämligen trumslagare! För detta egenmäktiga tilltag fick han sig en rejäl skrapa av befälskåren och därtill lova att aldrig göra om det.

  Därefter reste sig P.C. Berghman och tillkännagav att han ville skänka 1000 riksdaler banco till en orubblig fond. Pengarna skulle insättas i sparbanken och avkastningen skulle gå till kårens bästa. Applåderna blev bedövande. För att riktigt gotta sig åt denna enorma generositet gjorde man en paus och fyllde snabbt glasen med punsch. Runt Berghman samlades en svärm av ryggdunkare, likt bin runt drottningen i ett bisamhälle. Men man vet inte vem det var, som passade på att inför Berghman uttrycka sin stora tacksamhet och komplettera med: "nu kunde man inom några år se fram emot att kunna införskaffa en efterlängtad spruta". Skål!

 Det alltid så härligt tyst under en skål i punsch.

Därför blev effekten kraftfull när Berghman harklade sig när punschen väl runnit ned och uttryckte: "Härmed lämnar jag i uppdrag åt Corpsens chef, Peter Christian Lamberg att från Stockholm förskriva en ändamålsenlig spruta, som av mig skall bekostas och därefter skänkas till Bergnings-Corpsen." Tala om att göra sig populär!  

Comments are closed