Ystads Frivillige Bergnings-Corps

För att förstå vad Ystads Frivillige Bergnings-Corps är så behöver man veta litet om hur staden såg ut på 1800-talet.

Det fanns ingen elström. Alltså fanns inte någon elbelysning heller. Staden var mörk på kvällar och nätter. Thomas Alva Edison, som uppfann glödlampan, föddes inte förrän 1847 och då hade Bergnings-Corpsen funnits i åtta år. Ljus- och värmekällor fortsatte följaktligen att vara levande ljus, fotogenlampor och öppna brasor, ännu i många decennier.

Borgarbrandkåren som inte var det bästa av brandförsvar, levde under mycket svåra förhållanden. Utbildningen var medelmåttig. Brandmännen hade dåligt betalt. Staden var i behov av förstärkning. Så när Corpsen väl var bildad hade åtminstonde brandförsvaret fått ett kraftfullt tillskott av raska män. FBC hade dock ingen eldsläckningsfunktion. Men de var stiliga och pålitliga!

Formen på uniformen kan te sig speciell. Långrockarna, man kallade dem blousar, var vita, men förblev sannolikt inte vita så länge. Varför de var vita kan, gissningsvis vara att det var den färg som syntes tydligast i mörkret. Man får inte glömma bort att det, som tidigare nämnts, inte fanns någon gatubelysning i staden. Det var i stort sett kolsvart. Hattarna med sina breda, raka brätten och rund kulle var tillverkade av styv filt, målade i compagniefärgerna och lackerade. Runt magen ett kraftigt läderbälte med fästanordningar för diverse redskap, t ex yxa. Över den högra axeln hade man en repslinga. Den här repslingan är en mycket listig knop. Det gäller att vara flink i fingrarna när man skall åstadkomma den, men funktionen var excellent.

FBC hade alltså ingen eldsläckande funktion och inte heller någon brandspruta. Men 1850 hände något stort.Dåvarande Corpschefen Peter Christian Lamberg hade till Corpsen bjudit in en namne, grosshandlaren Peter Christian Berghman som tillhörde den fina kretsen av stadens äldste, till ett möte den 19 november 1850. Årsmötet som på grund av kolera i staden måst uppskjutas två månader, hölls i Knutssalen i gamla rådhuset. Man började mötet med att konstatera att medlemmarna sett till att en bastrumma blivit betald och att handlanden Per Moberg utan uppdrag införskaffat också två mindre trummor, med vidhängande trumslagare. Han älskade nämligen trumslagare! För detta egenmäktiga tilltag fick han sig en rejäl skrapa av befälskåren och därtill lova att aldrig göra om det.

Därefter reste sig P.C. Berghman och tillkännagav att han ville skänka 1000 riksdaler banco till en orubblig fond. Pengarna skulle insättas i sparbanken och avkastningen skulle gå till kårens bästa. Applåderna blev bedövande. För att riktigt gotta sig åt denna enorma generositet gjorde man en paus och fyllde snabbt glasen med punsch. Runt Berghman samlades en svärm av ryggdunkare, likt bin runt drottningen i ett bisamhälle. Men man vet inte vem det var, som passade på att inför Berghman uttrycka sin stora tacksamhet och komplettera med: "nu kunde man inom några år se fram emot att kunna införskaffa en efterlängtad spruta". Skål!

Det alltid så härligt tyst under en skål i punsch.

Därför blev effekten kraftfull när Berghman harklade sig när punschen väl runnit ned och uttryckte: "Härmed lämnar jag i uppdrag åt Corpsens chef, Peter Christian Lamberg att från Stockholm förskriva en ändamålsenlig spruta, som av mig skall bekostas och därefter skänkas till Bergnings-Corpsen." Tala om att göra sig populär!

Nästa sida FBC Musikkår

Tillbaka